Påfågelögat har väckts av de varma strålarna från vårsolen och fladdrar runt i aprilkvällen. På en björk delar den rikligt flödande sav med myror och flugor. Så länge jag håller mitt objektiv på rimligt avstånd sitter den kvar.

Att lukta på blommorna, som Ferdinand. Det är lätt att glömma när man kryper där för att fånga den bästa vinkeln. Som fotograf lär man sig istället hur ljuset faller, i vilken vinkel de skira kronbladen framträder allra bäst, hur man ska fånga skönheten och vad som kan bli en spännande bakgrund.

Råbocken som kommer gående studsar missnöjd iväg när han hittar mig krypande i gräset.

Blommor som nyss var i skugga är plötsligt i solen, det är ett evigt föränderligt landskap i det lilla. Man kan fånga samma blomma om och om igen och ändå få helt nya motiv.

En halvtimme senare kommer bocken gående igen men den konstiga människan är fortfarande kvar. Även denna gång far han bort över det solvarma hygget, tills han med god marginal har nått ett säkert avstånd. Hans hesa skällande ekar över nejden när jag fortsätter mitt skapande bland de blå sipporna.